Grand Canyon är stor, djup, massiv och intensiv. Dalen innehar dessa attribut så till den grad att det är svårt för mitt lilla intellekt att greppa detta faktum. Det känns lite som om man står framför en glasmonter och tittar in på en tavla. Nästan 2-dimensionellt. Att försöka återge detta magnifika hål i marken på bild här är ännu svårare.
Kl 18:20 bestämde jag och Mattias oss för att råda bot på den distansierande känslan genom att gå en kort bit ner på en utstakad led som går hela vägen ner till Grand Canyon, och vidare till Colorado River som flyter genom hela klyftan.
När vi promenerat nedåt ca 20 minuter fick Mattias en idé: "Låt oss se solnedgången nerifrån klyftan". Yes-sir-i-bob svarar jag klart, och vi börjar omedelbart att jogga ner. För vi måste jogga för att hinna få med oss solnedgången. Det är långt ner. Jätte jättelångt. Hur långt vet vi inte just då, men vi springer och springer och det känns inte som vi förflyttar oss speciellt mycket. Efter 20 minuter möter vi en Park Ranger (tm) i spåret på väg upp.
PR: "Hi there! Where are you headed"
Jag: "Uhh, we don't know. Down?" (Var annars lixom?)
PR: "Do you guys have any lights?"
Jag: "No we don't"
PR: "Ok, it gets dark around seven thirty, and it takes twice as long to go up as down, so maybe you should turn around in, say twenty minutes?" (Säger hon med en väldigt uppmanade min)
Jag: "Ok! Thanks for the tip" ...
... säger jag, och vi fortsätter springa som tokar. Har redan glömt vad hon sa.
Kl 19:32 kommer vi fram till Plateu Point nere i dalen. Det tog 1 timme ner. Solen har tyvärr precis försvunnit ner bakom bergen. Vi tar ett par snabba foton, vänder och börjar jogga tillbaka. Vid det här laget var det nästan helt mörkt, nästan svart (något min kamera inte registrerar).
Nu börjar helvetesfärden. Vi har vid det här laget tagit reda på att det är 950 meter och 1 mil (metric system = 10.000 meter) upp till toppen. Och det är nästan kolsvart. Inte ens månljuset kan hjälpa oss, den befinner sig i fel vinkel i förhållande till bergsväggen vi ska vandra upp för. På grund av min ögonoperation jag gjorde för 7 år sedan (lasik) har jag dessutom lite sämre mörkerseende än folk flest. Mattias går först och jag i följe. Som ett litet fumlande lemmeltåg.
Den första kilometern känns ganska bra. Modet är i topp - jag lever fortfarande i en lullande illusion av att "detta kommer gå bra". Efter 4 kilometer har jag ett ihållande flås, en torr mun, ett yrt huvud och mina ben känns veka som gummi och tunga som betong. Varje steg tar en mindre evighet, och måste planläggas minituiöst: Ta sikte på en ljus fläck jag formodar är på stigen och inte ut i avgrunden, luta mig lite åt ena hållet med överkroppen, ryck upp benet på andra sidan och vaja fram det. En oändlig process.
Efter 7 kilometer är jag nere på en promenadhastighet av magnifika 0,3 steg / sekund. Jag vinglar runt. Snälla Mattias går nu vid min sida, alltid vid stigens ytterkant, som mänsklig sköld så att jag inte trillar ner och ger mig samtidigt upp-peppande kommentarer. Överlappande drömmar dyker upp i mitt huvud som resultat av att min överlevnadsinstinkt slåss mott min utmattning. Jag drömmer ömsom om hur jag anländer till vår parkerade hyrbil, kysser dess motorhuv och lägger mig raklång i baksätet och vaknar nästa vecka. Och ömsom om att jag helt sonika stupar rätt ner i marken där jag är står just nu och hoppas på mina chanser att kroppen inte ger upp och dör av utmattning, eller av orm- eller spindelbett.
Men vi kommer upp! Kl 12 kysser vi marken. Vi kommer också till bilen! Kl 12:15 kysser vi motorhuven. All fine and dandy, right!? Efter att vi börjat köra börjar jag hyperventilera och frysa (det är 30 grader varmt). Sen börjar jag känna stickningar i mina armar, de domnar av och jag tappar känseln. Sedan händer samma sak med mina läppar. Mattias tog min puls och uppskattade den första gången till 180. Andra gången var pulsen för svag för att kunna uppskattas. Börjar nu bli smått orolig för min hälsa. Just in case ändrar vi destination på GPS:en från Flagstaffs Wal-Mart (perfekta övernattningsparkeringar btw, har toalett och öppet 24h) till Flagstaffs sjukhus.
Men sagan slutar bra till slut. Mina symtom försvinner gradvis under den två timmar långa bilfärden. Inget sjukhusbesök genomförs, och jag sitter nu två dagar senare och skriver, helt välmående och dricker "Epic Coffe coffe milk shake". Men jag är en lärdom rikare. Nu vet jag var min absolut maximala yttersta fysiska gräns går. Uppstigningen från GC är den fysiskt jobbigaste ansträngningen jag gjort i hela mitt snart 28-åriga liv. Mattias formulerade det väl: "Andreas uppfann en ny nivå av utmattning".
PR: "Hi there! Where are you headed"
Jag: "Uhh, we don't know. Down?" (Var annars lixom?)
PR: "Do you guys have any lights?"
Jag: "No we don't"
PR: "Ok, it gets dark around seven thirty, and it takes twice as long to go up as down, so maybe you should turn around in, say twenty minutes?" (Säger hon med en väldigt uppmanade min)
Jag: "Ok! Thanks for the tip" ...
... säger jag, och vi fortsätter springa som tokar. Har redan glömt vad hon sa.
Kl 19:32 kommer vi fram till Plateu Point nere i dalen. Det tog 1 timme ner. Solen har tyvärr precis försvunnit ner bakom bergen. Vi tar ett par snabba foton, vänder och börjar jogga tillbaka. Vid det här laget var det nästan helt mörkt, nästan svart (något min kamera inte registrerar).
Nu börjar helvetesfärden. Vi har vid det här laget tagit reda på att det är 950 meter och 1 mil (metric system = 10.000 meter) upp till toppen. Och det är nästan kolsvart. Inte ens månljuset kan hjälpa oss, den befinner sig i fel vinkel i förhållande till bergsväggen vi ska vandra upp för. På grund av min ögonoperation jag gjorde för 7 år sedan (lasik) har jag dessutom lite sämre mörkerseende än folk flest. Mattias går först och jag i följe. Som ett litet fumlande lemmeltåg.
Den första kilometern känns ganska bra. Modet är i topp - jag lever fortfarande i en lullande illusion av att "detta kommer gå bra". Efter 4 kilometer har jag ett ihållande flås, en torr mun, ett yrt huvud och mina ben känns veka som gummi och tunga som betong. Varje steg tar en mindre evighet, och måste planläggas minituiöst: Ta sikte på en ljus fläck jag formodar är på stigen och inte ut i avgrunden, luta mig lite åt ena hållet med överkroppen, ryck upp benet på andra sidan och vaja fram det. En oändlig process.
Efter 7 kilometer är jag nere på en promenadhastighet av magnifika 0,3 steg / sekund. Jag vinglar runt. Snälla Mattias går nu vid min sida, alltid vid stigens ytterkant, som mänsklig sköld så att jag inte trillar ner och ger mig samtidigt upp-peppande kommentarer. Överlappande drömmar dyker upp i mitt huvud som resultat av att min överlevnadsinstinkt slåss mott min utmattning. Jag drömmer ömsom om hur jag anländer till vår parkerade hyrbil, kysser dess motorhuv och lägger mig raklång i baksätet och vaknar nästa vecka. Och ömsom om att jag helt sonika stupar rätt ner i marken där jag är står just nu och hoppas på mina chanser att kroppen inte ger upp och dör av utmattning, eller av orm- eller spindelbett.
Men vi kommer upp! Kl 12 kysser vi marken. Vi kommer också till bilen! Kl 12:15 kysser vi motorhuven. All fine and dandy, right!? Efter att vi börjat köra börjar jag hyperventilera och frysa (det är 30 grader varmt). Sen börjar jag känna stickningar i mina armar, de domnar av och jag tappar känseln. Sedan händer samma sak med mina läppar. Mattias tog min puls och uppskattade den första gången till 180. Andra gången var pulsen för svag för att kunna uppskattas. Börjar nu bli smått orolig för min hälsa. Just in case ändrar vi destination på GPS:en från Flagstaffs Wal-Mart (perfekta övernattningsparkeringar btw, har toalett och öppet 24h) till Flagstaffs sjukhus.
Men sagan slutar bra till slut. Mina symtom försvinner gradvis under den två timmar långa bilfärden. Inget sjukhusbesök genomförs, och jag sitter nu två dagar senare och skriver, helt välmående och dricker "Epic Coffe coffe milk shake". Men jag är en lärdom rikare. Nu vet jag var min absolut maximala yttersta fysiska gräns går. Uppstigningen från GC är den fysiskt jobbigaste ansträngningen jag gjort i hela mitt snart 28-åriga liv. Mattias formulerade det väl: "Andreas uppfann en ny nivå av utmattning".
