"
fredag 29 januari 2010
fredag 7 augusti 2009
Las Vegas, Nevada
4:e - 6:e augusti
Vi har varit i Las Vegas. Det skulle ju lyxas till. Vi är i världens spelhuvudstad. Med den osmakliga neonhaussen som pågått de senaste 50 åren kan nu staden förmodligen med lätthet ses från någon bas i yttre rymden. Något som gjorde att det faktiskt kändes som om jag var i yttre rymden var restaurangen On Top of The World på the Stratosphere. Det är förutom restaurang USA:s högsta observatorium.
När vi fick in menyerna insåg jag och Mattias snabbt att vi ska lyxa till det, i förhållande till vår tidigare dietkostnader, vattendunkar, brödlimpor, tomater, blåbär, bananer, morötter, jordgubbar och granola bars. (När vi varit ute och kört på vägarna och sovit i bilen har det inte bara varit väldigt ekonomiskt och smidigt att köpa en kasse med nämnd mat på Wal-Mart och ha i bilen. Den är dessutom väldigt sunt, för det har vi räknat ut på Wal-Marts näringsliste-plakat). Det resonemanget kommer ju inte bara av att maten är väldigt, väldigt, dyr. Det kommer mest från att både jag och Mattias är helt efterblivna när det kommer till upplevelseförmåga av mat. Ingen av oss "tycker om", mat speciellt mycket. Jag kan inte smakmässigt skilja på en Findus Kyckling och Grönsakswok från motsvarande Chiq de hen i vegitobalos de serverar på Stratosphere. Jag är inte matälskare, dessvärre. Jag hade gärna varit det. Därför har jag inte en speciellt välutvecklad smakpalett. (Misstänker dock att det är ett höna-ägg-problem, jag måste börja konsumera mat så att jag utvecklar smakpaletten). Matinkompetensen är till och med så illa så att när jag studerade kunde jag äta samma sak i veckorvis. Jag brukade ömsom göra storkok med Chili con carne och omsöm kycklinggryta. Var och en av de rätterna alternerade jag med ca 2 veckors mellanrum. Alltså hade jag inga problem att äta Chili con Carne till lunch och middag, ibland kvällsmat, i 14 dagar i sträck. Variation fick jag genom att krydda lite, eller mycket. Cayennepeppar eller Tabasco.
Maten på Stratosphere är det alltså inte så mycket att prata om. Jag beställde in två soppor, en Beck's Dark Beer, och tre olika små ostkakor till dessert. Mattias tog vatten, en soppa, en spenat-side dish", och en liten ostkakedessert.
Sen gick vi upp i utkikstornet. Där har de karuseller. De är sjukt läskiga.
Lite fler random-bilder från viselsen...
Excalibur Casino
Ni visste förmodligen inte att Eiffeltornet ligger i Las Vegas
The Venetian
Vänster: Bellagio Höger: Ceasars Pallace
Vi har varit i Las Vegas. Det skulle ju lyxas till. Vi är i världens spelhuvudstad. Med den osmakliga neonhaussen som pågått de senaste 50 åren kan nu staden förmodligen med lätthet ses från någon bas i yttre rymden. Något som gjorde att det faktiskt kändes som om jag var i yttre rymden var restaurangen On Top of The World på the Stratosphere. Det är förutom restaurang USA:s högsta observatorium.
När vi fick in menyerna insåg jag och Mattias snabbt att vi ska lyxa till det, i förhållande till vår tidigare dietkostnader, vattendunkar, brödlimpor, tomater, blåbär, bananer, morötter, jordgubbar och granola bars. (När vi varit ute och kört på vägarna och sovit i bilen har det inte bara varit väldigt ekonomiskt och smidigt att köpa en kasse med nämnd mat på Wal-Mart och ha i bilen. Den är dessutom väldigt sunt, för det har vi räknat ut på Wal-Marts näringsliste-plakat). Det resonemanget kommer ju inte bara av att maten är väldigt, väldigt, dyr. Det kommer mest från att både jag och Mattias är helt efterblivna när det kommer till upplevelseförmåga av mat. Ingen av oss "tycker om", mat speciellt mycket. Jag kan inte smakmässigt skilja på en Findus Kyckling och Grönsakswok från motsvarande Chiq de hen i vegitobalos de serverar på Stratosphere. Jag är inte matälskare, dessvärre. Jag hade gärna varit det. Därför har jag inte en speciellt välutvecklad smakpalett. (Misstänker dock att det är ett höna-ägg-problem, jag måste börja konsumera mat så att jag utvecklar smakpaletten). Matinkompetensen är till och med så illa så att när jag studerade kunde jag äta samma sak i veckorvis. Jag brukade ömsom göra storkok med Chili con carne och omsöm kycklinggryta. Var och en av de rätterna alternerade jag med ca 2 veckors mellanrum. Alltså hade jag inga problem att äta Chili con Carne till lunch och middag, ibland kvällsmat, i 14 dagar i sträck. Variation fick jag genom att krydda lite, eller mycket. Cayennepeppar eller Tabasco.
Maten på Stratosphere är det alltså inte så mycket att prata om. Jag beställde in två soppor, en Beck's Dark Beer, och tre olika små ostkakor till dessert. Mattias tog vatten, en soppa, en spenat-side dish", och en liten ostkakedessert.
Sen gick vi upp i utkikstornet. Där har de karuseller. De är sjukt läskiga.
Lite fler random-bilder från viselsen...
Excalibur Casino
Ni visste förmodligen inte att Eiffeltornet ligger i Las Vegas
The Venetian
Vänster: Bellagio Höger: Ceasars Pallace
fredag 31 juli 2009
Grand Canyon, Arizona - En magnifik fem timmars nära döden-upplevelse
29:e juli
Grand Canyon är stor, djup, massiv och intensiv. Dalen innehar dessa attribut så till den grad att det är svårt för mitt lilla intellekt att greppa detta faktum. Det känns lite som om man står framför en glasmonter och tittar in på en tavla. Nästan 2-dimensionellt. Att försöka återge detta magnifika hål i marken på bild här är ännu svårare.
Kl 18:20 bestämde jag och Mattias oss för att råda bot på den distansierande känslan genom att gå en kort bit ner på en utstakad led som går hela vägen ner till Grand Canyon, och vidare till Colorado River som flyter genom hela klyftan.
Grand Canyon är stor, djup, massiv och intensiv. Dalen innehar dessa attribut så till den grad att det är svårt för mitt lilla intellekt att greppa detta faktum. Det känns lite som om man står framför en glasmonter och tittar in på en tavla. Nästan 2-dimensionellt. Att försöka återge detta magnifika hål i marken på bild här är ännu svårare.
Kl 18:20 bestämde jag och Mattias oss för att råda bot på den distansierande känslan genom att gå en kort bit ner på en utstakad led som går hela vägen ner till Grand Canyon, och vidare till Colorado River som flyter genom hela klyftan.
När vi promenerat nedåt ca 20 minuter fick Mattias en idé: "Låt oss se solnedgången nerifrån klyftan". Yes-sir-i-bob svarar jag klart, och vi börjar omedelbart att jogga ner. För vi måste jogga för att hinna få med oss solnedgången. Det är långt ner. Jätte jättelångt. Hur långt vet vi inte just då, men vi springer och springer och det känns inte som vi förflyttar oss speciellt mycket. Efter 20 minuter möter vi en Park Ranger (tm) i spåret på väg upp.
PR: "Hi there! Where are you headed"
Jag: "Uhh, we don't know. Down?" (Var annars lixom?)
PR: "Do you guys have any lights?"
Jag: "No we don't"
PR: "Ok, it gets dark around seven thirty, and it takes twice as long to go up as down, so maybe you should turn around in, say twenty minutes?" (Säger hon med en väldigt uppmanade min)
Jag: "Ok! Thanks for the tip" ...
... säger jag, och vi fortsätter springa som tokar. Har redan glömt vad hon sa.
Kl 19:32 kommer vi fram till Plateu Point nere i dalen. Det tog 1 timme ner. Solen har tyvärr precis försvunnit ner bakom bergen. Vi tar ett par snabba foton, vänder och börjar jogga tillbaka. Vid det här laget var det nästan helt mörkt, nästan svart (något min kamera inte registrerar).
Nu börjar helvetesfärden. Vi har vid det här laget tagit reda på att det är 950 meter och 1 mil (metric system = 10.000 meter) upp till toppen. Och det är nästan kolsvart. Inte ens månljuset kan hjälpa oss, den befinner sig i fel vinkel i förhållande till bergsväggen vi ska vandra upp för. På grund av min ögonoperation jag gjorde för 7 år sedan (lasik) har jag dessutom lite sämre mörkerseende än folk flest. Mattias går först och jag i följe. Som ett litet fumlande lemmeltåg.
Den första kilometern känns ganska bra. Modet är i topp - jag lever fortfarande i en lullande illusion av att "detta kommer gå bra". Efter 4 kilometer har jag ett ihållande flås, en torr mun, ett yrt huvud och mina ben känns veka som gummi och tunga som betong. Varje steg tar en mindre evighet, och måste planläggas minituiöst: Ta sikte på en ljus fläck jag formodar är på stigen och inte ut i avgrunden, luta mig lite åt ena hållet med överkroppen, ryck upp benet på andra sidan och vaja fram det. En oändlig process.
Efter 7 kilometer är jag nere på en promenadhastighet av magnifika 0,3 steg / sekund. Jag vinglar runt. Snälla Mattias går nu vid min sida, alltid vid stigens ytterkant, som mänsklig sköld så att jag inte trillar ner och ger mig samtidigt upp-peppande kommentarer. Överlappande drömmar dyker upp i mitt huvud som resultat av att min överlevnadsinstinkt slåss mott min utmattning. Jag drömmer ömsom om hur jag anländer till vår parkerade hyrbil, kysser dess motorhuv och lägger mig raklång i baksätet och vaknar nästa vecka. Och ömsom om att jag helt sonika stupar rätt ner i marken där jag är står just nu och hoppas på mina chanser att kroppen inte ger upp och dör av utmattning, eller av orm- eller spindelbett.
Men vi kommer upp! Kl 12 kysser vi marken. Vi kommer också till bilen! Kl 12:15 kysser vi motorhuven. All fine and dandy, right!? Efter att vi börjat köra börjar jag hyperventilera och frysa (det är 30 grader varmt). Sen börjar jag känna stickningar i mina armar, de domnar av och jag tappar känseln. Sedan händer samma sak med mina läppar. Mattias tog min puls och uppskattade den första gången till 180. Andra gången var pulsen för svag för att kunna uppskattas. Börjar nu bli smått orolig för min hälsa. Just in case ändrar vi destination på GPS:en från Flagstaffs Wal-Mart (perfekta övernattningsparkeringar btw, har toalett och öppet 24h) till Flagstaffs sjukhus.
Men sagan slutar bra till slut. Mina symtom försvinner gradvis under den två timmar långa bilfärden. Inget sjukhusbesök genomförs, och jag sitter nu två dagar senare och skriver, helt välmående och dricker "Epic Coffe coffe milk shake". Men jag är en lärdom rikare. Nu vet jag var min absolut maximala yttersta fysiska gräns går. Uppstigningen från GC är den fysiskt jobbigaste ansträngningen jag gjort i hela mitt snart 28-åriga liv. Mattias formulerade det väl: "Andreas uppfann en ny nivå av utmattning".
PR: "Hi there! Where are you headed"
Jag: "Uhh, we don't know. Down?" (Var annars lixom?)
PR: "Do you guys have any lights?"
Jag: "No we don't"
PR: "Ok, it gets dark around seven thirty, and it takes twice as long to go up as down, so maybe you should turn around in, say twenty minutes?" (Säger hon med en väldigt uppmanade min)
Jag: "Ok! Thanks for the tip" ...
... säger jag, och vi fortsätter springa som tokar. Har redan glömt vad hon sa.
Kl 19:32 kommer vi fram till Plateu Point nere i dalen. Det tog 1 timme ner. Solen har tyvärr precis försvunnit ner bakom bergen. Vi tar ett par snabba foton, vänder och börjar jogga tillbaka. Vid det här laget var det nästan helt mörkt, nästan svart (något min kamera inte registrerar).
Nu börjar helvetesfärden. Vi har vid det här laget tagit reda på att det är 950 meter och 1 mil (metric system = 10.000 meter) upp till toppen. Och det är nästan kolsvart. Inte ens månljuset kan hjälpa oss, den befinner sig i fel vinkel i förhållande till bergsväggen vi ska vandra upp för. På grund av min ögonoperation jag gjorde för 7 år sedan (lasik) har jag dessutom lite sämre mörkerseende än folk flest. Mattias går först och jag i följe. Som ett litet fumlande lemmeltåg.
Den första kilometern känns ganska bra. Modet är i topp - jag lever fortfarande i en lullande illusion av att "detta kommer gå bra". Efter 4 kilometer har jag ett ihållande flås, en torr mun, ett yrt huvud och mina ben känns veka som gummi och tunga som betong. Varje steg tar en mindre evighet, och måste planläggas minituiöst: Ta sikte på en ljus fläck jag formodar är på stigen och inte ut i avgrunden, luta mig lite åt ena hållet med överkroppen, ryck upp benet på andra sidan och vaja fram det. En oändlig process.
Efter 7 kilometer är jag nere på en promenadhastighet av magnifika 0,3 steg / sekund. Jag vinglar runt. Snälla Mattias går nu vid min sida, alltid vid stigens ytterkant, som mänsklig sköld så att jag inte trillar ner och ger mig samtidigt upp-peppande kommentarer. Överlappande drömmar dyker upp i mitt huvud som resultat av att min överlevnadsinstinkt slåss mott min utmattning. Jag drömmer ömsom om hur jag anländer till vår parkerade hyrbil, kysser dess motorhuv och lägger mig raklång i baksätet och vaknar nästa vecka. Och ömsom om att jag helt sonika stupar rätt ner i marken där jag är står just nu och hoppas på mina chanser att kroppen inte ger upp och dör av utmattning, eller av orm- eller spindelbett.
Men vi kommer upp! Kl 12 kysser vi marken. Vi kommer också till bilen! Kl 12:15 kysser vi motorhuven. All fine and dandy, right!? Efter att vi börjat köra börjar jag hyperventilera och frysa (det är 30 grader varmt). Sen börjar jag känna stickningar i mina armar, de domnar av och jag tappar känseln. Sedan händer samma sak med mina läppar. Mattias tog min puls och uppskattade den första gången till 180. Andra gången var pulsen för svag för att kunna uppskattas. Börjar nu bli smått orolig för min hälsa. Just in case ändrar vi destination på GPS:en från Flagstaffs Wal-Mart (perfekta övernattningsparkeringar btw, har toalett och öppet 24h) till Flagstaffs sjukhus.
Men sagan slutar bra till slut. Mina symtom försvinner gradvis under den två timmar långa bilfärden. Inget sjukhusbesök genomförs, och jag sitter nu två dagar senare och skriver, helt välmående och dricker "Epic Coffe coffe milk shake". Men jag är en lärdom rikare. Nu vet jag var min absolut maximala yttersta fysiska gräns går. Uppstigningen från GC är den fysiskt jobbigaste ansträngningen jag gjort i hela mitt snart 28-åriga liv. Mattias formulerade det väl: "Andreas uppfann en ny nivå av utmattning".
torsdag 30 juli 2009
Arches National Park, Utah
27e juli
Idag besökte vi Arches National Park. Det heter så för att det finns "arker" där. Flest i världen faktiskt på samma område, över 2000 stycken. För att kvalificeras som en ark måste man ha ett hålrum på minst tre fötter.
Delicate Arch
Bergsvägg
Mattias
Landscape Arch
Three Gossips
Fiery Furnace
Fiery Furnace ligger lite utanför de vanliga sevärdigheterna, och det har inga utstakade leder. Området besökes endast med guide eller på egen hand efter en titt på instruktionsvideo och $4. GPS och mobiltelefon sätts ur funktion när man äntrar, signalerna studsar som flipperkulor.
Super Mario ain't got nothin' on me
Aarrgh, kom inte här och kom. Dette e min bro!
Sitter nu i bilen på väg ner till Grand Canyon och har den här lilla menlösa utsikten (bergskedjan La Sal)
Idag besökte vi Arches National Park. Det heter så för att det finns "arker" där. Flest i världen faktiskt på samma område, över 2000 stycken. För att kvalificeras som en ark måste man ha ett hålrum på minst tre fötter.
Delicate Arch
Bergsvägg
Mattias
Landscape Arch
Three GossipsFiery Furnace
Fiery Furnace ligger lite utanför de vanliga sevärdigheterna, och det har inga utstakade leder. Området besökes endast med guide eller på egen hand efter en titt på instruktionsvideo och $4. GPS och mobiltelefon sätts ur funktion när man äntrar, signalerna studsar som flipperkulor.
Super Mario ain't got nothin' on me
Aarrgh, kom inte här och kom. Dette e min bro!Sitter nu i bilen på väg ner till Grand Canyon och har den här lilla menlösa utsikten (bergskedjan La Sal)
måndag 27 juli 2009
Min resekamrat Mattias och hans blogg
Mattias är en god vän. Mattias är faktiskt en så god vän att jag sa till mig själv, "med honom vill jag åka på road trip i USA i 6 veckor". Lyckligtvis ville han också åka till USA i 6 veckor. Med mig. Kanske är det ömsesidigt utnyttjande, oavsett så har jag någon att dela bensinkostnaden med. Här är Mattias:
Mattias skriver också blogg. Just nu ofta om USA, för det är där han är, just nu. Eftersom han reser med mig finns jag också med ibland på ett hörn. Läs hans blogg här. Läs den, han är rolig att läsa!
Mattias skriver också blogg. Just nu ofta om USA, för det är där han är, just nu. Eftersom han reser med mig finns jag också med ibland på ett hörn. Läs hans blogg här. Läs den, han är rolig att läsa!
Lehi, Utah
25:e juli
Möt Steve Mack.
Steve och hans flickvän Amanda har varit värdar åt mig och Mattias de två senaste dagarna. Mattias träffade Steve när han var och reste runt i sydamerika förra sommaren. Livet lekte och de blev goda vänner. Det blev därför självklart att vi skulle hälsa på Steve när vi ändå körde runt i området kring Utah.
Steve jobbar långa omänskliga timmar som skalare och frityrexpert av lök på Texas Roadhouse Grill i staden American Fork. Vi spenderade lite tid på driving rangen i väntan på att Steve skulle sluta skala lök.
När Steve äntligen blev utsläppt från jobbet...
...visade han och Amanda oss den undersköna Salt Lake-dalen från en vy uppe i bergen.
Sen träffade vi Amandas festglade granne och hans 500-kilos mördarpitbull.(Samma granne kissade sedan i sin mexikanska grannes luftintag till huset)
26:e juli
Nästa dag stack vi ut och hajkade. Man kunde ju bada där också.
Och se lamor...
..vattenenfall...
...och hot pots vid vattenfall. De varma källorna var verkligen varma. Koka ägg-varma.
Inte bara människor tycker om att bada i de varma källorna. Enligt uppgift är detta en rat snake eller en blow snake. Inga kameramän kom till skada.
Möt Steve Mack.
Steve och hans flickvän Amanda har varit värdar åt mig och Mattias de två senaste dagarna. Mattias träffade Steve när han var och reste runt i sydamerika förra sommaren. Livet lekte och de blev goda vänner. Det blev därför självklart att vi skulle hälsa på Steve när vi ändå körde runt i området kring Utah.
Steve jobbar långa omänskliga timmar som skalare och frityrexpert av lök på Texas Roadhouse Grill i staden American Fork. Vi spenderade lite tid på driving rangen i väntan på att Steve skulle sluta skala lök.
När Steve äntligen blev utsläppt från jobbet...
...visade han och Amanda oss den undersköna Salt Lake-dalen från en vy uppe i bergen.
Sen träffade vi Amandas festglade granne och hans 500-kilos mördarpitbull.(Samma granne kissade sedan i sin mexikanska grannes luftintag till huset)
26:e juli
Nästa dag stack vi ut och hajkade. Man kunde ju bada där också.
Och se lamor...
..vattenenfall...
...och hot pots vid vattenfall. De varma källorna var verkligen varma. Koka ägg-varma.
Inte bara människor tycker om att bada i de varma källorna. Enligt uppgift är detta en rat snake eller en blow snake. Inga kameramän kom till skada.
lördag 25 juli 2009
Salt Lake City, Utah
24-25:e juli
Körde till Salt Lake City igår, och oh' boy, vilken vacker utsikt!
Staden ligger inklämd i en dal. Bergen har snö på toppen och omringar staden som i en smältdegel.
Slitna och svettiga efter Yellowstone bestämde vi oss för en dusch på Steiners Aquatica som egentligen nästan skulle stänga när vi kom. Det var visst en stats-helgdag just igår. Men den snälla mannen bakom disken sa följande när vi frågade efter ett annat ställe att duscha på: Ah fuck it, just hit the showers. Så då gjorde vi det.
Sen drack vi kaffe och skrev vykort på kafét Jitter Bug. Jag och ägaren pratade om två saker
I jakt på något kul att göra tittade vi lite i de lokala tidningarna. Vi hittade inget som matchade just våra intresseområden. Men de med speciella behov kan lätt få dem tillfredställda genom att ringa 554-1790:
Körde till Salt Lake City igår, och oh' boy, vilken vacker utsikt!
Staden ligger inklämd i en dal. Bergen har snö på toppen och omringar staden som i en smältdegel.
Slitna och svettiga efter Yellowstone bestämde vi oss för en dusch på Steiners Aquatica som egentligen nästan skulle stänga när vi kom. Det var visst en stats-helgdag just igår. Men den snälla mannen bakom disken sa följande när vi frågade efter ett annat ställe att duscha på: Ah fuck it, just hit the showers. Så då gjorde vi det.
Sen drack vi kaffe och skrev vykort på kafét Jitter Bug. Jag och ägaren pratade om två saker- Jitter Bug, namnet på fiket - när man dricker mycket kaffe får man en del ryckningar, "The Jitters", och Jitter Bug var en dans- och musikstil som var populär på 30-talet. Ägaren tycker om skakningar, och musik och dans från 30-talet.
- Pioneers day - infaller 24:e juli och markerar den dagen då mormonerna år 1847 bosatte sig i Utah efter att de lämnat USA. Utah tillhörde Mexico på den tiden, och mormonerna var inte speciellt välkomna någonstans i staterna. Det kan ha haft något att göra med polygami.
- Mattias häller tomatjuice i halva bilen.
- Mattias tycker det är konstigt att receptionistkillen säger att vi bara får simma hundsim i poolen. (Det han säger är egentligen "the pool is open for lap swimming only" )
I jakt på något kul att göra tittade vi lite i de lokala tidningarna. Vi hittade inget som matchade just våra intresseområden. Men de med speciella behov kan lätt få dem tillfredställda genom att ringa 554-1790:
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
